Berättelsen om katten Mia

Det var en gång en gammal man, några år från 100 och hans gamla katt, en bestämd men godmodig dam på 9 år, med namnet Mia. De delade sin tid och hon var hans ögonsten.

Men det kom en dag när mannen blev tvungen att flytta till ett hem där han kunde få mer hjälp och dit kunde inte Mia få följa med. Så småningom hamnade hon istället på Djurskyddets katthem på Hallströmsgatan. Om det tyckte hon inte. För mycket katter och var fanns hennes älskade husse? Det var lätt att förstå att Mia var butter och drog sig undan, trots att hon fick egna förmåner och extra frihet, så låg hon för det mesta i en igloo, ett slags hus av tyg. Vi förstod snart att det här inte skulle bli lätt, hon hade både åldern och sitt sätt emot sig.

Ibland kom husse och hälsade på. Det var högtidsstunder, de var för sig själva i köket, hon satt på hans rullator och spann, mycket nöjd med att husse var på plats. Besöken glesnade med tiden i takt med att husses ork tröt.

På ett annat håll fanns ett pansionerat par vars högt älskade katt på grund av sjukdom inte fanns kvar i livet längre. Sorgen låg tung över huset, det blev tyst och kallt. Överallt dök minnena upp från tiden som varit, alla små händelser. Det var en mörk tid. Men hur det var så började tankarna gro att återigen öppna sitt hem för en katt behövde dem. Det fanns mycket hjärte-värme inte bara för varandra utan det räckte gott och väl till för någon mer, tid fanns och plats. Sagt och gjort, Djurskyddet kontaktades, de sa att de mycket väl kan ta en "svår" katt, varför inte en riktig butterbytta!

Som en sådan uppförde sig Mia mot alla presumtiva nya hem när de blev presenterade för henne. Hon väntade ju på sin husse, kunde ingen förstå det? Hon var inte intresserad. När paret kom in hände just samma sak, hon fräste och slog ut med tassen: Stick! Visst blev de lite fundersamma men de kände ändå för Mia och så fick det bli. En vecka senare var det klart och Mia flyttade in. Första veckan kollade hon misstänksamt var alla andra katter fanns, när hon konstaterat att det var tomt på "odjur" kunde hon börja äta och flytta från platsen under sängen där hon tillbringat den mesta tiden.

Ett halvår senare hade Mia blommat ut till den mest charmiga katt man kan tänka sig, återigen är hon någons ögonsten, hon har fått alla möjliga sorts vanor och kör med husse som så gärna gör henne till viljes. Det blir busrace från källaren upp till andra våningen och mattor verkar vara till för att sladda på. När husse vilar middag passar det väl att sova på hans mage. Det blir promenader när damen ifråga tycker vädret är passande och mycket annat. Ja bättre kunde det inte bli.

Något de gärna ville delge den gamla mannen som tidigare var Mias husse. Så de skickade ett brev till honom och berättade, samt skickade några bilder på Mia och hennes nya liv. Han blev så lycklig och visade bilderna så alla kunde se vilken fin katt han haft. Nu hade hans Mia det bra. Nu kunde han vara lugn.
En månad senare kunde man läsa en annons i tidningen att den gamla mannen gått bort, 98 år gammal.
Vi hoppas innerligt att Mia har många fina år kvar med sin nya matte och husse och att den gamla husse kan följa henne från sin himmel!

Nedskrivet av Ordförande Ylva Lindgren.